Rensade lite i min mail. Hittade mail som jag skickat. En kille jag var kär i reste bort i 3 veckor. Jag hade en idé om att maila honom varje dag. Jag gjorde det i nästan en vecka. Sedan tröttnade jag på att maila med mig själv. Jag skrev rätt fina saker. Jag skrev att jag saknade honom.
Tro det eller ej men jag kommer sända dig ett mail varje dag. Fastän jag vet om att jag inte kommer få något svar. Jag kommer inte att skriva under veckan jag är borta. Men jag ska försöka. Skriver kanske ett brev eller så då.
Idag satt jag på bussen och saknade dig. Det bara kom över mig rent plötsligt. Och känslan som varit förr var tillbaka igen. Suck. Men sen gick det över igen. Jag började ta dig förgivet. Jag började tro att vi bara var något som var fast i en ett runt hjul och vi har bara gått runt runt hela tiden. Att vi har frågat hur det varit med varandra bara för att vi vet att vi måste.
Jag tar nog fortfarande dig förgivet men ska försöka att komma förbi den känslan nu under tiden du är borta ifrån mig. Och du känner säkert inte så. Men så har det i alla fall blivit för mig.
Jag vill aldrig någonsin att vi ska ta varandra förgivet. Aldrig någonsin.
Du är så bra.
Kram
(Skriver mer imorgon)
Jag vill gärna skriva sådana här mail igen. Någon vacker dag. Sakna någon. Sådär lite extra.
Jag har även läst något dokument som jag skickade till honom. Det var nästan som en bok. Det var fantastiskt att läsa. Det handlade om människor jag brukade känna och mina minnen med dem. Jag log. Jag log skitmycket. Jag är lycklig idag.
