idasofi

Jaha-aa..
Glenns program var skit! Rent ut sagt.. kanske tycker om det lite längre framåt när man gjort det några gånger.. Kastade precis iväg ett mail till Simon som åkt iväg till Thailand. Lär väl inte bli något svar där på ett tag : P Haha. Hoppas han har det goodie och kommer hem med massa roliga saker att berätta. (Vilket jag inte tvivlar på såklart!)

Jag är såå trött och klockan är bara 20.45. Ska sova efter att jag skrivit detta! Faktiskt. Behöver massa söm. Har mycket att ta igen. Har så svårt för att somna om nätterna nu för tiden och man blir bara så suck. Suck suck suck. På fredag börjar nya schemat ska bli riktigt skönt. Fet sovmorgon på torsdagar, börjar 11.40! Mmm..

Idag skriver jag nog bara för skrivandets skull? Eh..

Natten.
Puss.

Jaha-aa.

Idag är det söndag.
Jag är tröttis.

Ikväll är det gympa, nytt pass med Glenn.
Det ska nog gå bra!

Puss

- hur vet man när det är slut?
- när man är mer kär i minnena än i den man har framför sig.

Ur Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius.

But me i’m not a gamble, you can count on me to split.

Split?

Anyway, idag har varit en underlig dag. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om allt och jag hade verkligen behövt min och mors resa NU. 2 veckor är för långt att vänta. Alla bara pratar så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen? Vem säger sanning? Vem säger det som är falsk? Bah. När jag hörde allt igår så tänkte jag; ”Jaha, skitsamma. Tycker ändå inte så mycket om honom.” Idag känner jag samma. Men när man har pratat om det konstant i 2 dagar så börjar man få öroninflammation eller nåt annat trevligt. Suck suck suck. Jag bara känner att jag inte orkar ge mig in på någonting så BAH. Ni kommer inte fatta någonting av det här men behövde bara skriva av mig. Och fråga inte heller. Det är bara SUCK.

Ikväll får jag träffa Elin. Det är postivt. Puss på henne. Hon är min bästis.

Idag har jag blivit förvirrad och jag fattar plötsligt ingenting.. Suck.

Och jag och min bästa vän har börjat att irritera oss på varandra.

Suck igen.

Jag har lurat mig själv?

Eller så är det bara en enda röra allt som befinner sig i mig just nu. för samtidigt som jag saknar så saknar jag inte. Jag kanske saknar känslan, men kanske inte just personen. Och alltid är VÄLDIGT diffust. Får hoppas att det klarnar upp snart..

Lyssnar på Kooks och minns februari för ett år sedan. Vi lyssnade på denna låten och vi tokälskade den. Jag saknar syster. Vill så gärna åka och hälsa på henne snart och bara komma bort från allt det som kallas vardag. Pratade med Jennie på mötet idag, hade behövt liten tjejkväll med henne och Ejlin, reflektera det område vi kallar känslor. Hade varit skönt. Men i övermorgon börjar skolan, jag ogillar det starkt just nu. Önskar att jag gick i 3:an och att jag bara hade denna terminen framför mig. Men icke.

Det är kanske för att jag är sjuk som jag är så trött på vardagen. Men när man väl kommer in i det igen kommer jag väl att vänja mig. Igen. Inget jul nu på ett år i alla fall, skönt. Ska på turné med våra ensemble i v. 11. Öva öva öva.

Bah.

Allt ligger verkligen bara som ett tungt täcke över mig. Jag blir trött. Sucka. Ska inte stressa upp mig över allt iafl.

Puss.

Med lite ångest i hjärtat släppte jag ut det. Och jag såg på honom hur han kände sig. Hur slaget i magen kom och när han sa att han var glad för min skull menade han det kanske men hans hjärta mådde inte lika bra. Och jag kände mig dum för att jag sa så. Jag är rädd för att inte känna så som jag gjort innan, jag är rädd för att det ska förändra nåt. För att det ska förändra det fina vi lyckats bygga upp. Kanske förenklar det det?

Jag fryser så mycket att jag håller på att gå ihop. Och jag sitter här nu och inser hur mycket jag kommer att sakna honom, hur mycket han betyder för mig. Allt han har gjort för mig under det senaste året. Jag hade inte varit där jag är nu utan honom.

Men det är inte samma känsla. Jag är rädd.

(Och alla andra tänker: Oh, dom passar SÅ bra ihop.)

their words mostly noises
ghosts with just voices
your words in my memory
are like music to me.

Skit också.

Allting förändras hela tiden.
Jag också.

Idag beskriver Tyler Hilton allt väldigt bra i Missing You.

I det föregående året har jag lärt mig att leva med mig själv. Jag har lärt mig att kunna leva utan någon som man så fint drömt om i 2 års tid. Att få en dom över sig att man inte kunde få den personen man så gärna ville ha var så jobbigt att jag trodde jag skulle gå i bitar. Men här sitter jag nu, i det nya året som jag kallar nollåtta. Jag har massor av kunskap att ta med mig in i nollåtta.

Jag hade möjlighet att utöka min tjänst för Jehova och det fanns inget som gav mig mer glädje än det. Om man inte har gjort det så kommer man inte förstå känslan av det för det är så fantastiskt om hur mycket man får tillbaka och hur lite man egentligen behöver ge av sig själv. I nollåtta ska jag försöka att göra minst lika mycket, dels för Jehova och dels för min egen del. Man är lite halv utan det..

Jag har även lärt mig att ett brustet hjärta går att läka. Det kommer en tid då man inser att det inte var så farligt, det finns någon för alla. Jag önskar bara att det kunde varit han, men nu var det ju inte det, då får man acceptera det och gå vidare. Trots att drömmarna aldrig kommer försvinna så är de i alla fall någorlunda undanlagda i garderoben.

Jag har fått en bästa vän, en så bra vän att jag smäller av, faktiskt. Och något underligt är ju att han var den som krossade mig, men det fanns det så mycket mer i honom som var värt att kämpa för, så mycket mer som man kunde få och ge. Jag vill ge honom massor, som vän, men ibland kan jag inte det. Och det bästa av allt, han står ut med mig. Kram på bästa vännen.

Jag har lärt mig att kunna fatta någorlunda bra beslut. Att fatta när det inte är riktigt bra att göra si eller så. Förut var jag mer osäker och följde med mängden, men så är det förhoppningsvis inte nu. Inte lika illa i alla fall. Mitt dop lärde mig väl också en del om hur livet ska se ut. Hur det nya livet skulle börja.. Och vilken start det blev!

Vi åkte till England jag och mina flickor, det gav mig så mycket att få åka med dem dit. Jag lärde känna dem bättre än någonsin och allt var så fint tjejigt. Och vet ni? Vi har hållt kvar det. Jag är glad för det. Jag har alltid haft svårt att tänka mig att vi skulle kunna bli så bra, vi som känt varandra hela livet men aldrig riktigt sagt hej till varandra och vågat umgås. Tack tack tack för det. Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Och jag vill tacka alla som gjort mig till den jag är idag, jag vet om att jag också en dag kommer sluta lika bra som alla andra. Jag kommer en dag kunna nå mitt mål och flytta till mitt Örebro med alla Betelbröder och jag kommer att bli gift en vacker dag.

Ingen brådska..
Ingen brådska..

Puss.
(Jag älskar er.)