idasofi

Jag har länge undrat vad det är som gör en människa hel. Vad det är som gör att man känner sig alldeles komplett utan att behöva fattas något. Självklart är detta något väldigt individuellt. Jag vet om att jag inte är hel, ganska obvious med tanke på min ålder och minimala livserfarenhet.. Jag saknar att inte vara hel. Hade så gärna bara levt nu, livet som en räkmacka ni vet. Jag hade gärna varit 25 och bara levt. NJUTIT.

För första gången på länge slog en tanke mig som jag nästan blev rädd över. Ni vet, den där konstiga drömmen man alltid har om sin första kärlek att man ska hitta tillbaka till varandra i slutet. Verkligheten KAN bli så, den KAN ju det. Chanserna är dock minimala. Hade varit så skönt att ha sin framtid utstakad, att veta precis var man är om 5 år. Ingen vet, inte ens jag.

Det är klart jag minns drömmen, jag minns den som igår. Jag minns verkligheten också. Inte lika fin. Det gör inget nu. Jag kommer aldrig gråta över det mer. Jag och gråta-över-den-snygga-killen-som-inte-ville-ha-mig är över. Jag är nöjd.

Fastän jag inte vet var jag är om 5 år eller vad det är som gör mig hel njuter jag.
För jag andas.

Allting tar slut överallt. Nu. Alla har kris överallt.Nu. Man blir ju rent gråhårig av allt som tar slut. Det är vår, det är hett det är glädje det är lycka. Men ändå tar allt slut. Massa människor dör, våldtas och blir allmänt dåligt behandlade just nu. Ibland blir jag matt. Idag är jag matt. Jag behöver sömn. Jag kan inte sova lika bra längre. Jag sover vaken.

Lite tid från varandra är vad vi behöver, sjunger Lasse. Jag hakar på!

Dags att ta tag i livet nu och alla mina borttappade kontakter som jag bara låtit ligga på is för länge. I miss you guys! It’s been years since yesterday.

Puess.

Fick en lapp skickad till mig idag den löd såhär:

Jag älskar dig,
du är så rar, söt och duktig.
Ödmjuk och mild.
Bara den allra bästa
är god nog för dig
Glöm aldrig det.

This has got to stop. Faktiskt, ärligt. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara så som jag och x är nu. Det är bara skit. X mår säkert underbart men jag mår skitdåligt över allt och ingenting. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag orkar bara inte med detta. Lyssnar på vår låt du vet den där efter matten låten. Den tar mig 1 år tillbaks i tiden. Galet, känns nästan samma. Lite smärta blandat med bitterhet. Och what if the best is yet to come? Jag har börjat tvivla på det nu. Jag orkar inte tänka så längre. Vi kommer aldrig bli bra.

Aldrig bli bra..

There’s someone after you..

Lyssnar på en låt som jag inte lyssnat på år och dar och när jag först fick den skickad till mig av min vän tyckte jag att den var fin. Idag är den fantastisk. Helt wow. Ikväll, inatt. Nästan så att jag gråter en tår. Vänta, den kommer nog snart..

Jag saknar att älska någon, att tycka om någon, att få åka en lång tågresa bara för att få smaka på hans läppar, bara för att säga ”hej” och att ”jag saknar dig”. Jag önskar jag kunde känna så. Fatta vad jag önskar det. Jag kan inte, jag har blivit hjärtlös och förfallen. Helst av allt hade jag velat visa för min vän att jag har känslor att jag visst kan gråta. Vi har aldrig gråtit inför varandra.. Känns konstigt. Vi har hört det, men aldrig sett det. Och plötsligt nu bara stockar det sig i halsen på mig när jag lyssnar på den här nedrans låten. Och jag måste lyssna på den bara för att få känna att jag lever.

Jag vet jag har gjort fel och jag vet om att du gjort fel. Jag orkar inte. Jag orkar inte fram och tillbaka. Jag är fram och tillbaka. Jag är inte olycklig. Det är en sån stor skillnad mellan olycklig och ledsen. Olycka är något så mycket mer, en depression eller så. Ledsen är bara för en kväll då och då. Ledsamt. Ja, så är det. Ledsamt. Smakar lite på det. Inte så jobbigt som olycklig. Jag är ju lycklig i allra högsta grad. Verkligen SÅ lycklig. Det har inte varit bättre än vad det varit de senaste veckorna. Det är verkligen MUMMA, wonderful. Men saknaden gör det ledsamt. Och att jag kanske har gjort någon illa mitt i all lycka. Det har inte varit min mening, jag vill aldrig göra någon ledsen. Jag vill hjälpa och ge. Aldrig ta. Bara ge.

I know I’m gonna look
So, so, so, so bad
But there’s no easy way
For me to have to walk away
But I don’t want to hear this no more
And I don’t want to feel this no more
And I don’t want to see this no more
And I don’t want to experience this no more

Så den senaste veckan har varit turbulens. Jag har fått leka teraput och jag vet inte riktigt vad. Jag hoppas verkligen att jag kunnat hjälpa utan att sänka någon. Det har varit svårt att helt plötsligt bli involverad i en så stor sak. Ni kommer inte fatta någonting men det handlar om en flicka och en pojke och pojken slår sin flicka i kras. Tragiskt och sant. Bah.

Imorgon ska jag få träffa min vän. Vi har inte träffats på 3 månader! Mer än det till och med. Känns konstigt. Vi träffades nästan alltid förut. Kändes det som om. Vi kommer säkert också ha en kris och jag får vara teraput igen. Men jag ska göra allt för att det ska bli bra.

Jag städar och lyssnar på en bra låt som jag hittade i min städsamling.

So I tore up your letters
Took your picture off my wall
I deleted your number, it was too hard not to call
Felt a little better, told myself I’d be fine
Got to live for the good times up ahead, yeah yeah

Bra bra bra dag idag. Trots lite terapisnack med min kära vän som har världens problem just nu.. Men det löser sig som jag alltid brukar säga! Everythings gonna be alright, everythings gonna be alright.

Jag är i en kris med min vän. BAH. Det suger kan jag säga. Var nästan nära på att börja gråta igår, det kom en tår. Kan inte gråta mer. Har redan gråtit så mycket över oss och vår relation. Vi kommer att bli BRA BRA BRA. Fatta det. Det kommer bli bra bara för att det inte är bäst nu så kommer det bli bäst sen. Vi är bra bra bra! Det vet du också (och jag vet att du kommer läsa här och totally fatta att det är om dig). I like you. Get it or lose it!

Puess.

Så nya tiden är bra och lite sorglig. Jag känner mig inte ledsen eller så, det är bara sorgligt ni vet. Det är sorgligt när man tänker tillbaka på hur det varit förut. Jag har inte förändrats på den punkten i alla fall, dåtid är grejen.

Jag har blivit en dum och iskall människa på senaste. Riktigt hård och obarmhärtig är jag. Vet inte varför. Och värst av allt, det känns bra? Det måste vara Betty som påverkat mig för mycket!

you know, I had a plan
that involved getting on with my life
but maybe that’s not a very good idea

I’m alone now
I would be so afraid if someone put their arms around me

Tyckte det var dags att designa om lite här på bloggen och ja, det är ju en ny period i mitt liv om börjat nu så då får man ju ta tillfälle till akt! Lite mörkar och lite mer mystik. Liknar nästan fredag-bloggen. Önskar ibland att jag hade den kvar faktiskt men nu har jag ju redan sumpat den.

Saknar min vän som jag ska träffa imorgon.

Kram!

Så vadå, att jag är ärlighetens människa? Och det är ju så, hur man än gör så blir det fel och hur man än säger något så uppfattas det fel. Blah.

But, anyhow, älskar mitt liv just nu. Det är MUMMA!
Bajs på dig som inte kan uppskatta det.

Puess

(there’s always someone there like you
and holding her down and pushing her back)