idasofi

Dagens fina kärlekslåt.

Jag tänker på dig.

JESS: Look, we’ll go to New York. We’ll work, we’ll live together, we’ll be together. It’s what I want. It’s what you want, too.
RORY: No!
JESS: I want to be with you, but not here. Not this place, not Stars Hollow. We have to start new.
RORY: There’s nothing to start!
JESS: You’re packed. Your stuff is all in boxes. It’s perfect. You’re ready. And I’m ready. I’m ready for this. You can count on me now. I know you couldn’t count on me before, but you can now. You can.
RORY: No!
JESS: Look, you know we’re supposed to be together. I knew it the first time I saw you two years ago, and you know it, too. I know you do.
RORY: No, no, no, no, no!
JESS: Don’t say ”no” just to make me stop talking or make me go away. Only say ”no” if you really don’t want to be with me.
RORY: No!

Jag har precis för några minuter sedan tittat på världens snyggaste kille. I verkligheten. Ingen overklig person. Utan en verklig. Oh. Jag bara önskar jag kunde utbytat ett leende med honom. Det enda vi utbytte var blickar. Och det var så fantastiskt. Jag önskar han kunde bli min. Han var amerikan. Snygg. Eller, ja det sa jag kanske? Snygg… Så grymt snygg. Jag ska försöka lugna ner mig. Men det går inte. För han var så snygg. Haha.

Vardagslycka.

PUSS!
(nu ska jag drömma min min american dream, LJUVLIGT!)

Sofi säger: Ilikeyoux
X säger: X likes Sofi tooo

Soundtrack: David Fridlund – Before it breaks (Spotifylänk)

Min vän har farit illa. Hon säger inte det men jag vet om att hon gör det. Han har krossat henne. Jag vet heller inte vad jag ska säga för det är en så svårt situation. När någon man brukade älska plötsligt har skaffat någon annan. Jag vet inte vad jag ska säga för jag har själv inte varit där. Jag vet inte vad jag ska säga för jag kan bara tänka mig in i situationen om hur ont det gör. Och jag vet faktiskt inte vad jag ska säga för de hade inte riktigt avslutat någon som länge legat i luften. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att han är ett kräk och att jag är rädd om min väns hjärta.

Och jag vet faktiskt inte…

Jaja, okej. Jag tänker. Jag tänker galet. Ibland blir man ju trött på sig själv när man tänker så konstiga saker. När man pratar om konstiga minnen med sin bästa vän. Eller kanske inte konstiga utan mest fina. Jag minns. Jag gör inget annat nu för tiden och det tar nästan död på mig.

De säger att hon dog av ett brustet hjärta

Det stämmer nog. Ha. Så patetiskt alltihopa är. Jag dör nästan lite grann. Men jag antar att det är tiden på året. Och man kan inte tvinga någon att älska en och man kan inte titta tillbaka och tro att något man sa kan komma igen. För verkligheten är inte så. Den är verkligen verkligen inte så. Och det är kasst ibland och ibland bara

helt okej.

Ibland är det tur att man gör lite konstiga saker, som man efteråt tycker är dumma. För då inser man att det fakiskt är precis så där som man trodde att det var från början. E brukar alltid haspla ur sig saker hejvilt och hon lärde mig det här: ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag”. Så jag förstår inte varför man är så rädd jämt och säga vad man verkligen tycker om någon. Eller då man oroat sig för något och sedan frågar om det och får det bekräftat.

Jag är glad att jag hasplade ur mig.
Det fick mig att inse precis det som jag trodde från början.

He’s just not that into me.
(Kanske the other way around också)

Min vän säger alltid att ”gammal kärlek rostar aldrig”. Well, jag tror inte riktigt på det. Det är för enkelt om det hade varit så. Gammal kärlek dör, dock gör inte minnena det. Jag sitter och lyssnar på James Blunt och nynnar med i Carry me home. Den är fin. Och Fall at your feet. Det hade ju om kärlek så det är fint. Jag borde börja skriva dikter igen. Men just nu har jag inte tid med det. Men jag känner inspirationen, jag känner lusten. Kanske till att skriva en fin bok eller något. En novell kanske.

Jag har det bra nu.

James Blunt – Young Folks (Cover)