Where do years go, we waste them so

Sjukt längesedan jag skrev något. Något överhuvudtaget. Kan inte minnas sist jag satte mig ner och samlade mina tankar. Och bara skrev. Skrev ner något skit om hur livet är. Men nu har jag egentligen inte så värst mycket att skriva. Jag har liksom inte så mycket att säga. Om hur olyckligt kär jag är. För det är jag inte. Jag är GIFT. Galet.. Gift med världens bästa man. Som vaknar upp bredvid min sida varje morgon. Ler mot mig. Rullar över på min sida. Och bara håller om mig. Han älskar MIG. Bara MIG. För den jag är. Och för den jag egentligen inte vill vara. Det i sig är ju så fantastiskt att man knappt kan förstå det. Nä… Livet är kanske för bra för att ha något att skriva om. Eller? Finns det alltid något att skriva om? Jag hoppas det. För jag vill gärna skriva igen. Jag vill känna pulsen i att få skriva en skitbra dikt och sedan få respons på det jag skriver. Jag älskade att skriva. Jag vill älska det igen. Jag ska försöka hitta inspirationen i vardagen igen. Men vi får se. Kanske blir det bara detta beklagandet över att jag slutat skriva som kommer vara det enda som sägs mer på denna bloggen. Kanske. Vem vet. 

The show must go on…

2 years have gone by but I still remember

Idag minns jag. Jag minns bloggen. Jag minns mitt skrivande. Jag har inte lidit av att inte skriva. Men ändå är det något i mig som sörjer lite för att jag inte dokumenterat mina känslor de senaste 2 åren. För de har varit de mest omvälvande åren i mitt liv. Jag älskar de här 2 åren som gått för jag har fått spendera dem med de jag älskar mest. Med den jag älskar mest. Men tiden rinner liksom förbi en ibland. Och den där livshastigheten, som en avlägsen kontakt en gång berättade för mig om, den hinner jag liksom inte ifatt. Det är som om man försöker hänga med långt där bakom men man hinner inte. Man hinner inte med.

Jag saknar att skriva. Kanske börjar igen. Bära runt på en skrivbok. Bara för att kanske skriva en ny diktsamling. Men bara kanske. Troligtvis inte.

Always love

Jag bor i Malmö nu. Jag trivs. Och jag är lyckligare än en jordgubbspaj en solig dag i maj. Jag ler när jag går hem från stan och tänker. Jag bor här. Nära den jag älskar mest. Nära mina föräldrar. Jag kan sätta mig på tåget till min bror. Jag börjar få rutiner. Jag kanske har ett jobb jag kan få stanna på. Men vet inte. Vilket gör mig orolig ibland. Men det är ok liksom. Jag har det bra nu. Jag är nöjd.

It’s so many miles and so long since I’ve met you, don’t really know what to say or do but suddenly now, i know where i belong.

Vill inte bli påmind om det där jag hållit fast vid så länge. Vill inte ha det med mig i  mitt liv längre. Men varje dag har jag någon som berättar för mig. Om dig. Och det är inte det att han är kvar hos mig. Det är bara det att han är någon jag lämnat. Något jag inte vill ha något att göra med. Och jag önskar bara att det som hänt förr kunde stanna där. Begravas. Aldrig tänkas på igen. Men det har jag gjort. Det kommer jag att göra. Oavsett vad som händer i mitt liv är det något jag bär med mig. Oavsett hur kär jag än är i någon annan. Det är ok. Bara lite irriterande. Bara något som jag önskar att jag slapp ha kontakt med idag för det gör det bara konstigt. Komplicerat. Stelt.

But I belong to someone else now.
And you do too.

Det är så synd att du är så söt

Försöker att ta mig samman. Att inte kräva för mycket. Det är det som har dödat mina andra relationer. Att jag kräver att dom ska förstå mer än vad en vanlig dödlig människa kan. Alla i min omgivning förstår inte när jag behöver dem. Man måste liksom säga det rätt ut och det mina vänner, är verkligen inte min grej.

All by myself.
(Don’t wanna be all by myself anymore).

Puss

Kärlek slutar alltid med bråk

Jag tror det är olikheterna som gör att man passar så bra ihop. Jag tror att det är det där lilla som gör att man känner mer. Något han gör eller säger. Det är det som betyder något. Att han agerar på ett visst sätt när han är uttråkad eller när hans liv är som en glasstårta. Det är allt det som är det bästa att få se. Och uppleva. Det bra. Och sen det dåliga.

Jag tycker om det här. Det är fantastiskt.

Livshastigheten

Hinner inte riktigt med i min livshastighet. Dör lite nu.

Today has been OK

Känner för att skriva. På svenska. Skita i kärleksbloggen som jag inte har någon som helst inspiration till. Så jag skriver här lite istället. Skriver om något som påverkat mig. Han har påverkat mig och gör det mer och mer för varje dag som går. Man växer liksom in i varandra. In i varandras huvud. In i varandras känslor. Och det är så fantastiskt att ord inte räcker till. Och jag önskar att alla kunde förstå denna känsla för den är, den är, den är… överväldigande. På ett bra sätt såklart.

Önskar jag kunde överföra allt detta på er.
Burned once, picked up once.

Kvävd

Jag känner mig så kvävd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag måste bort. Nu. Från allt. Alla.

Ugh.

Måste vara lite själv.

Puss

Förlåt att jag inte skrivit nåt.
Förlåt.

Den andra bloggen tar lite tid.
Och lite hjärta.

Saknar min vän i Norrtälje.
Mycket.