Where do years go, we waste them so

Sjukt längesedan jag skrev något. Något överhuvudtaget. Kan inte minnas sist jag satte mig ner och samlade mina tankar. Och bara skrev. Skrev ner något skit om hur livet är. Men nu har jag egentligen inte så värst mycket att skriva. Jag har liksom inte så mycket att säga. Om hur olyckligt kär jag är. För det är jag inte. Jag är GIFT. Galet.. Gift med världens bästa man. Som vaknar upp bredvid min sida varje morgon. Ler mot mig. Rullar över på min sida. Och bara håller om mig. Han älskar MIG. Bara MIG. För den jag är. Och för den jag egentligen inte vill vara. Det i sig är ju så fantastiskt att man knappt kan förstå det. Nä… Livet är kanske för bra för att ha något att skriva om. Eller? Finns det alltid något att skriva om? Jag hoppas det. För jag vill gärna skriva igen. Jag vill känna pulsen i att få skriva en skitbra dikt och sedan få respons på det jag skriver. Jag älskade att skriva. Jag vill älska det igen. Jag ska försöka hitta inspirationen i vardagen igen. Men vi får se. Kanske blir det bara detta beklagandet över att jag slutat skriva som kommer vara det enda som sägs mer på denna bloggen. Kanske. Vem vet. 

The show must go on…