2 years have gone by but I still remember

Idag minns jag. Jag minns bloggen. Jag minns mitt skrivande. Jag har inte lidit av att inte skriva. Men ändå är det något i mig som sörjer lite för att jag inte dokumenterat mina känslor de senaste 2 åren. För de har varit de mest omvälvande åren i mitt liv. Jag älskar de här 2 åren som gått för jag har fått spendera dem med de jag älskar mest. Med den jag älskar mest. Men tiden rinner liksom förbi en ibland. Och den där livshastigheten, som en avlägsen kontakt en gång berättade för mig om, den hinner jag liksom inte ifatt. Det är som om man försöker hänga med långt där bakom men man hinner inte. Man hinner inte med.

Jag saknar att skriva. Kanske börjar igen. Bära runt på en skrivbok. Bara för att kanske skriva en ny diktsamling. Men bara kanske. Troligtvis inte.